Det var ett tag sen jag skrev men det är så mycket nu. Varken tid eller pengar räcker till det jag vill och just nu är jag så stressad så jag blir förlamad. Vet inte var jag ska börja och det slutar med att jag inte börjar alls. I helgen flyttar jag och på tisdag har jag ett jättestort skitsvårt asviktigt samhällsprov och på torsdag har jag både teoriprov för körkort och ett svårt matteprov och på fredag kör jag upp (KÖRKORT?!?!??!?!?!?) och natten till lördag åker jag till USA med mina bästa vänner. Sen kommer jag hem i början av påsklovet, packar upp och packar ner för att en dag senare åka till London med min pojkvän och hans familj. Kommer hem i slutet av lovet och veckan efter det ska jag lämna in en intervju, en novell inkl. omslag och skriva ett stort kanonprov i svenska. Pengarna sinar när kostnader springer iväg och tiden räcker inte tills alls överhuvudtaget.

Just precis nu längtar jag bara tills på fredag kväll, när jag efter att ha packat klart inför resan kan sjunka ner i soffan i vår nya lägenhet och andas lite innan jag sätter mig på ett flygplan och gör vad som förmodligen kommer bli en av de bästa resorna i mitt liv. Längtar så mycket. Måste bara lyckas hålla ihop tills dess.

Här är min första krönika i Folkbladet som publicerades i höstas. Hoppas ni gillar den.

 

Det är som det alltid brukar vara vid den här tiden på året - tiden då löven inte längre brinner, tiden då det varken prasslar eller knarrar om marken när man går, tiden då allt är grått och trist och dödare än dödast. På insidan känner jag mig likadan. November månad har smugit sig på och jag känner mig varken trasig eller hel, glad eller ledsen.

 

Den här svackan som jag har gått igenom så många gånger tidigare brukar bestå av en totalt orkeslös kropp, läppar som inte ler, oförklarliga tårar längs kinderna och ångestklumpar som stockar sig ända upp i halsen. Min årliga vinterdepression smyger sig på i takt med att kylan biter allt hårdare i fingertopparna och solen lyser med sin frånvaro.

 

Men i år tänker jag inte hamna där. Jag tänker inte ligga uppkrupen i fosterställning och ifrågasätta mig själv, min tillvaro och hela min existens. Jag tänker inte låta den här tiden på året trycka ner mig så långt under marken så att jag knappt får luft. Jag har bestämt mig för att ta den där jävla depressionen, stampa, sparka och spotta på den för att sedan kasta iväg den så långt jag bara kan.

 

Den stora frågan är bara hur man lyckas med denna, till synes, omöjliga uppgift. Hur krossar man något som brukar krossa en själv? Jag vet inte. Det finns nog inget konkret svar som fungerar lika bra på alla. Men jag ska göra mitt bästa genom att förstora allt positivt och låta de små guldkornen i vardagen lysa extra starkt. Bli extra nöjd och stolt över min perfekt lagda mascara, min effektiva storstädning av rummet eller som nu, min första publicerade krönika i Folkbladet. Istället för att låta en hel dag förstöras av en liten, ganska obetydlig händelse, ska jag vända på steken och låta små saker lysa upp hela tillvaron. Njuta extra mycket av en varm dusch, en kopp te eller av att ha sällskap av människor som jag älskar. Kanske fundera kring vad jag har att vara lycklig över och faktiskt vara det också.

 

Jag ska resa mig ur askan från tidigare år likt en Fågel Fenix och leva lika mycket nu som jag gör på andra sidan av året, när fåglarna kvittrar och solen värmer mina vinterbleka kinder. Jag ska kramas tills armarna domnar, dansa tills benen inte orkar mer, skratta tills kinderna värker och älska så mycket som ett sjuttonårigt hjärta klarar av utan att explodera.